Ni vet den typen av utlandssvenskar som odlar ett slags kokett drag av just utländsk-svenskhet.
Jag träffar en investment banker. Ung, lönnfet, bockskägg, götebörrgarre. Dyr klocka, dyr men illasittande kostym. Benen brett isär, huvudet lättvtillbakalutat. You know the type.
Och så börjar svadan. Om sosse-Sverige, om den typiskt svenska mesigheten, ständiga återkommanden till "sånt man kan säga i alla andra länder utom i Sverige".
Som... och så kommer typ mörkblåaste moderaternas hela valmanifest upprapandes. Skattetrycket, lata människor som inte vill jobba längre än till 65 ("men sånt får man ju inte säga i Sverige", svenskars flathet och annat självgott trams.
Och väntar sig - ja, FÖRUTSÄTTER - medhåll.
För att? Jag också har en dyr klocka? Bor på Gärdet? (Han frågade såklart).
Jag rörde inte en min. Frågade honom bara om han seriöst tror att han hade uttalat sig likadant om han varit en kvinnlig underbetald, utarbetad undersköterska inom landstinget. Avslutade med att fråga om han nån gång noga läst moderaternas partiprogram samt att jag personligen när jag uppnådde en viss mognad, insikt och inkomst gjorde en politisk resa åt motsatt håll och om han hade några synpunkter på det kunde han väl dryfta dessa. Han minglade snabbt vidare.
3 kommentarer:
Tumme upp för din reflektion. Lycka till med ert fina sommarhus.
Hahaha! Respekt för att du faktiskt finner dig och ids svara. Just pensionsdebatten är mycket talande för hur människor inte har förmåga att fatta, eller bry sig om, att om man anpassar ett system efter dem som orkar och har gott om pengar KAN det komma att påverka dem som inte orkar eller inte har gott om pengar. Men dem träffar man ju inte på mingel.
Det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig!
Skicka en kommentar