Ja men ja.

Ja men ja. Jag har tappat inspirationen. Händer det varje höst eller börjar jag bara bli senil?
Ah, det är så mycket i vardagen: dessa jävla omorganisationer, stressen, pressen, ångesten, sonen som mår dåligt och som växlar mellan svår oro som kräver mycket mycket kärlek och tålamod, och en nonchalant "dövhet" som gör en galen. Fyrtioårskrisen, den som skriker inombords: VAD VILL DU EGENTLIGEN?! VA, VA, VA?!!. Pysslet, det ångestdämpande, på gränsen till maniska. Varför sitter jag och virkar enfotade tofflor om kvällarna, tofflor som i dagsläget inte lär få någon make. Löpningen, som var så skör så skör, och det sköra sköra självförtroendet som fick jätteknäcken när jag förra veckan bröt efter en kilometer. Vad fan liksom. Kylan, mörkret. Att inte KUNNA SE UT! Renoveringarna, de pågående. Som verkar vara en del av vårt liv. En familjemedlem. Snickaren till morgonkaffet, målaren utanför sovrumsfönstret.
Och så all denna vilja. Ditt och datt vill jag. Men malandet i huvudet, bruset, tar liksom över. And out. Galenskapen, den milda, höstliga. Jag vet inte jag. Nu måste jag ut och skaffa röd broderitråd. Hejdå.

Framförhållning

Är inte alltid min starka sida.
Antingen eller kanske.
Brukar köpa julklappar helgen före jul.
Därför är jag lite chockad själv över att jag i oktober pysslar ihop en julkalender.

Djurgårdsluvan klar

Sur jävla sotare

En fas utan flow.
Frustrerad, förbannad och fanochhansmoster.

När folk inte gör som dom lovat, och jag får sota för det.
När folk tar sig själva på för stort allvar, och jag får sota för det.
När folk inte kan leverera, och jag får sota för det.
När folk bara är jävligt omständliga, och jag får sota för det.
När jag inte får nån cred för att jag fått sota.

Just nu skulle jag lätt kunna tänka mig att bara sluta jobba helt. Lägga ner pennan och gå.
Ägna mig åt kontemplation vid vatten. Åt att tänka på sånt som är roligt och kul.

Hade jag åtminstone haft en fet jävla lön att luta mig mot, men nej.

(Jag väntar på min menstraution också. Kan möjligen påverka mitt sinnestillstånd, ja?)

De tio.

Min rådiga vän E gjorde så slag i sak och anmälde oss båda till tio kilometer runt Djurgår'n 7 9 13.

Utmaningen ilar redan i magen. Nu blir det träningsprogram för vinter och vår.

De fem.

Kilometrarna.

"Jag vill ju bara se snygg ut naken."
Eller hur var det.

Ah. They are killing me. Vill mest dö vid 4,1. Har supersvårt att motivera mig efter 5,0.
Förutom när jag springer med kollegan. Då går det med 6,6.

Men alltså, att det inte känns (ännu) lättare efter tre månaders ganska regelbunden löpning.

Well, jag är hursomhelst nöjd över att jag hänger i och faktiskt tar mig ut två gånger per vecka. Det gör ju nåt iallafall. Inbillar mig att jag känner mig friskare och piggare. Kommer i min lilla svarta kostymkjol igen (men fortfarande inte den grå pennkjolen). Har egentligen inget behov av att nödvändigtvis gå ner i vikt, men skulle gärna omfördela ett par kilo.

 

De åtta.

De åtta samlades för årets get-together i ett bubbligt Bryssel. En härlig helg med femrätters middagar, skumpa, drinkar, yoga, lösmustascher, antilophuvuden, apor, skrattanfall, fnittermorgnar, silkiga underklänningar och mycket mycket härliga diskussioner. Sextonde året. I'm proud.

Retrospektiv veckomat

Då det verkar fullständigt omöjligt för vår familj att i förväg bestämma vad vi ska äta så kommer jag från och med nu dela med mig av vad vi har ätit i veckan istället för vad vi ska äta. Så kanskenån kan få inspiro till sin kommande vecka, och jag kan minnas vad vi åt och om det var gott!

Måndag
Gulaschsoppa med köttfärs, morot och paprika, toppad med riven parmesan och creme fraiche

Tisdag
Stuvad blomkål à la PickiPicki (lättkokt blomkål blandas med en burk Philadelphia och flingsalt) med knaperstekt bacon

Onsdag
Tomatsoppa toppad med stekt halloumi, varm ostmacka

Torsdag
Fläskpannkaka med lingon

Fredag
Gissningsvis tacos för resten av familjen.
Själv lär jag mest sippa skumpa i Bryssel.

Kroppsliga mysterier

Läkarna får mig alltid att känna mig onormal. Om mina åkommor säger dom alltid att dom "aldrig sett nåt liknande förut".

När jag som tonåring blev hemflugen från Grekland hade doktorn aldrig hört talas om nåt liknande. Visade sig till slut vara panikångest, och lättnaden när jag insåg att jag inte höll på att bli galen utan hade en ganska vanlig åkomma var bedövande.

Röda svullna hudutslag som dök upp för tio år sen och fick mig att se svårt misshandlad ut, och som dessutom vandrade. Gick ända upp till dermatologen på Karolinska. Docenten och de nio AT-läkarna hade aldrig sett nåt liknande. Fick tio salvor som inte hjälpte samt docentens direktnummer. Inget hjälpte men en dag var dom borta. Nu kommer dom i mindre skov men jag har aldrig orkat söka igen.

Vuxenaknen som kommer och går och alltid består verkar vara just bestående. Ingen vet vad man kan göra åt det. Provat lågdoserat penicillin, a-vitamin och särskilda p-piller. Hjälper för stunden. Sen är det tillbaka igen.

Min sexmånaders-snuva som inte var allergi eller överkänsliga slemhinnor ska nu utredas på öron/näsa/hals. Läkaren hade ingen aning om vad det kunde vara.

Mitt knä som låter. Inget vet varför och jag skiter i det för det gör inte ont.

Jag är bara så fascinerad över hur ganska vanliga åkommor (?!?) kan var sådana mysterier för läkarkåren när man kan lösa så många mer komplicerade saker.

Duktiga-barn-syndromet

Alla verkar ha så sjuhuhukt duktiga barn.
Många pratar om sina avancerade ungar just nu.
Som ligger steget före. Läser kapitelböcker när dom är tre bast, räknar pluttifikation när dom är fem.
Och så skolan då. Som inte seeer. Som är för slö, för slapp, för icke-elitistisk.
Och barnen som riskerar att dö tråkdöden, bli omotiverade och hoppa av i sexan om dom inte genast får stora kunskapsäpplen att bita i, hela tiden stimuleras till stordåd.

Ok. Jag förstår. Det gör jag verkligen.
Men nu ska jag berätta min story.

Jag började skolan ett år tidigare. Kunde både läsa och skriva och räkna lite då (dåtidens Montessoriförskola till tack). Blev snabbt "bäst i klassen", vilket höll i sig ända upp i gymnasiet (då jag tappade fokus, gick runt med bollfransar och hotpants, fokuserade på poesi och teater och lyssnade på Jakob Hellman, men det är en annan story). Hade extremt lätt att lära och fatta.

Och vet ni? Det var så sjukt skönt.
Jag kan inte minnas att jag tyckte det var tråkigt att vara klar först med läsningen eller matten. Jag tyckte det var skönt. För sen kunde jag sitta och tänka och dagdrömma och fundera på en massa roliga saker.
Och om det nån gång var plågsamt och trist att höra "Lisa" stamma sig igenom varje ord i läseboken vid högläsningen så var det också ganska nyttigt.

Så ibland undrar jag varför vi måste pusha barnen framåt hela tiden. Vart leder det?

För jag tycker ändå att skolan idag individanpassar sjukt mycket mer än vad dom gjorde när jag var liten. Nu finns det tre olika nivåer på läseböcker, olika matteböcker, individuella uppgifter och övningar. Och räcker inte det går det ju utmärkt att fortsätta utmana barnen hemma.

 

Jag hade en gång en släkt.

Två äldre kusiner på moderns sida.
När modern och hennes twinsister slutade prata med varandra, och det höll i sig i ett decennium (vilket är en sjuk story i sig), så valde kussarna att göra detsamma.

Dom svarade inte ens på inbjudan till vårt bröllop, och när jag tog en tjur vid ett horn så fick jag världens konstigaste harang till svar.

Nu har det gått tio år sedan denna kontakt (och fjorton sen mödrarna slutade prata). Mödrarna har dock börjat tala med varandra igen sen ett par år tillbaka. Kusintjuren och jag har barn i samma ålder.

Så jag orkar. Jag gör det igen. Ber min moster om hans epostadress och skickar iväg ett litet fint mail med en utsträckt hand (trots att jag borde lärt mig från förra gången). Helt opretto. Inga förplktelser, bara ett mail med en förflugen tanke om att nån gång kanske ses igen, såhär fjorton år senare. En dum tanke inser jag nu. Idag, två veckor senare (bara det!), kom kanske världens mest bisarra svar. Världens! Så galet på så många sätt att jag måste dela med mig av ett par citat:

" Vi har funderat på ditt förslag att återuppta bekantskapen, något som vi uppskattar att du tagit initiativ till.

I och för sig har vi inget emot att träffa er igen, men det är nog inte realistiskt att tro att vi kan komma att ha en bestående relation. Med hänsyn till att vi bor på olika håll krävs säkert ett stort engagemang från båda sidor.

Det känns som att vi måste ägna vår tid och kraft åt att träffa våra syskon på båda sidor, något som lätt försummas i en tid då karriär och barnen tar stor plats. Vi har också ett visst socialt nätverk i närområdet som vi försöker hålla vid liv. Jag har en barndomsvän i Sthlm, som jag försöker hålla kontakten med. Vi ska nu träffas, men det var tre år sedan vi sågs.

Alltså tror vi inte att det är särskilt meningsfullt, i vart fall inte som vi ser det just nu, att återuppta bekantskapen."

Jag ger upp på släkten nu.
Over and out liksom.

Tio år av äktenskaplig kärlek

Kvällens klo

För att det är så himla roligt bara.

Från Förenta till Flen

Många first-timers denna veckända.

Drog direkt efter USA-möte ner med dottern till Sörmland på fredagen för att möta bygg-tjomme klockan tre på Hotell Kantarell och gå igenom badrummet. Fick eld på första försöket i brasan, handlade sånt som vi gillar bäst (avocado, halloumi, vitlöksmarinerad broccoli). Sov tätt ihopkurad med älskot, bara lite mörkrädda.

Baxade ur badrumsmöbler, trixade upp livsfarliga garageporten, demonterade nya takboxen och drog till Eskilstuna för att tjacka duschväggar, mugg och hämta far och son på den centralstation jag mest förknippar med ångestfyllda tisdagar.

Målade klart köksluckorna, skruvade fast nya vintageknopparna och valde badrumsytskikt.

Hann också med lite svampplock, marschmallowgrillning och virkande av ett styck luva.

Slutade med att vi inte orkade stressa tillbaka till stan för de dubbla simskolorna, utan stannade på landet, kirrade taggsvampsomelett och grävde upp rabatten.



 

Älskot i luva

Dagens vill-ha-bok

Dansa Pausa

Lite så. Men den mentala pressen maler på, dygnet runt.
Det är badrumsmöbler som ska hämtas, barn som ska tröstas, strategiska samtal på jobbet som ska förberedas, lov som ska planeras, byggfolk som ska träffas, fönster som ska målas, nycklar som ska lämnas och en huvudvärk som inte lämnar mig ifred.

Gah!

Kokkonen

Och dottern kände sig som Askungen när hon inte ens fick i tån.

"Virka en mössa på en kväll"

Nåja, två kvällar tog det.
Sonen beställde en turkos och limegrön samt en neongul (!).
Började med den förra.

Kantarellvägen levererar

Varför det är lite mycket just nu

1. Fasadrenoveringen from hell.
Vem trodde att man skulle bli så nedstämd av att ha huset inplastad med noll utsikt.
Eller för att vi åter fått kilovis med fint slipdamm i hela lägenheten eftersom man ju öppnar fönster INIFRÅN och dessa måste slipas trärent för att kunna målas om.
Eller att det, när borrningen och bilningen from hell var över (som dessutom orsakade ett borrhål rakt in i vardagsrumsväggen), visade sig att dom där stålbalkarna som håller hela balkongfaderullan uppe, är totalt sönderrostade och måste bytas vilket i värsta fall betyder riva upp parkettgolv och bila loss the whole fucking thing. I VÅRT VARDAGSRUM. Eller att herr C är ordförande i föreningen och sitter i krismöten titt som tätt.

2. Fuktskadan i badrummet på landet som nu gjort att hela badrummet är utrivet ned till trossbotten och reglar. Och att vi bara får ut 20% på försäkringen. Och att där är byggdamm och glasull typ all over. Och att vi har typ två veckor på oss att planera ett nytt badrum, köpa grejor och transportera dit.

3. Biljäveln som är på verkstan sen ett par veckor igen. Som kostade oss 35 lök för ett år sedan - ett trauma som fortfarande icke får nämnas i det Tjockalockska hemmet - och nu enligt skinnarverkstan skulle kosta oss 20 till. Där herr C gör en Michael Douglas-i-Falling-Down och går in till verkstan med ett virtuellt bollträ och exploderar i ansiktet på servicechefen. Och där förhandling nu pågått i samma antal veckor, vi kör runt i lånebil modell miniatyr, och det kastas in takboxar och däck i förhandlingen.

Sen ska man hämta, lämna, utfodra, skjutsa och umgås med ungar.

Och jobba.

Haha. Hahahahahahahaha.

Parfymhyllan i mitt skåp

Man kan ju nästan tro att jag gillar Escada.

Veckans middagar

Kan jag stolt presentera eftersom det inte är jag som bestämt dom, utan Coop!
Provar denna vecka Coops matkasse. 599:- för fyra middagar fyra personer, rabatt 200:- vid första tillfället, således ynka 399:- för en veckas middagskäk. Är vad det kostar bara jag smyger förbi Sabis.

Rimmad lax med dillstuvad potatis och sockerärtor

Cool carbonara (gissar att det är typ vanlig pasta carbonara)

Garam masala kycklinggryta

Spansk frittata med majs och fetaost

Låter väl okej va´?

Le weekend

Tystnaden och mörkret om natten på Kantarellvägen är omslutande. Nära.

Fredag: Man glider in i Malmköping vid sextiden och stashar rostad majs och go'frukost. Sen ut till huset, på med en brasa, öppna en öl. Magiskt.

Lördag: Har man tur kvittrar fåglarna, sjön ligger blank och solen gassar in på altanen. Då kan man ta sitt medhavda rostade levain med Macallan-marmelad, sitt löskokta äggbondeägg och sin kopp rykande Skånerost och en filt och sätta sig ute.

Sen ligger dagen öppen. Vi som har svårt att släppa stan åker gärna in en sväng till Flen (denna metropol!) och handlar lördagsgodis eller garn.
Klipper gräs, räfsar, dricker kaffe, målar lite.

I lördags kom en lokal storm och blåste ner ett träd så strömmen gick i tre timmar. Extra mysigt då att tända massor av ljus, en brasa, och laga mat på gasolgrillen ute.

Just nu är vi dock mitt inne i stora badrumsprojektet, efter vattenläckan i somras. Allt har nu rivits ur, ner till reglarna, och byggfläkten brummar från källaren. Nersidan är en massa extra jobb, just nu, men uppsidan är ett badrum både större och nästan fräschare än vad vi har i stan.

Livet på landet.

Fifty shades of Grey

Nån som läser den?

Jag köpte den på flygplatsen och har rodnat lätt hela vägen ned till Neapel.
Ingen bok man vill att stolsgrannen ska tjuvläsa i.

Nu  börjar jag vänja mig. Det är osande kopulering på var och varannan sida.
Erotik med S/M-inslag.

Det stör mig inte, det är lite uppfriskande.

Det som dock stör mig är själva set-upen:
Han - rik, snygg, framgångsrik, dominant, självsäker.
Hon - ung, oerfaren, fattig, jobbsökande med dåligt självförtroende.

Nu har jag ju inte läst ut den, så det kanske kommer en genusvändning som ställer allt på ända.

Men visst, den är beroendeframkallande. Inte för kopulerandet, utan för deras inbördes relation. Han vill ha en strikt sexrelation, hon vill ha ett förhållande (ja, ni ser ju, även det ganska fördomsfullt stereotypt, no?).

Finns tydligen två böcker till, är en trilogi.
 

Ode till hösten

Hösten dras med oförtjänta epitet.
"Tungt, grått, kallt, mörkrets ankomst".
Ja, förvisso, men också detta:

Det har just varit sommar (som vädermässigt aldrig infriar de fåfänga förhoppningarna), men man har varit ledig.

Hösten är ärlig. Den lovar ingen värme, sviker inga förhoppningar. Den är som den är. I bästa fall klar och krispig, trenchcoatsaktig. I sämsta fall kurig, gråmolning och regnig. Men då har man sommaren precis bakom sig. Och framför sig julen. Det känns befriande att få sitta inne och kolla på TV. Man behöver inte bevisa nåt. Bara att kura ihop i soffan med en filt och lite te.

Våren däremot. Detta lömska schizofrena väsen. Det börjar redan i februari. Man hoppas och längtar, men det blir bakslag efter bakslag. Is som ligger sörjig och smutsig, snö som faller i maj. I april börjar man misströsta. Sommarkatalogerna från klädkedjorna hånar en med sina lätta sommarklänningar och sandaler. Själv hasar man fortfarande runt i vinterjacka och kängor.

I maj, juni är man desperat, men börjar låtsas som om det vore sommar. Fastän nordanvinden viner runt skolgårdarna där folk tar studenten i tunna bomullsklänningar.

Jag älskar hösten. Reservationslöst.

Flygfarandet

Nej, det är inte glamouröst att resa. Bara så vi sätter det rakt.

Lämnade hotellet efter frukost vid tio igår och var hemma i Stockholm vid ungefär samma tid, på kvällen. Då innehöll dagen den ångestfyllda packningen, när allt ska tryckas ihop i för liten väska, försening på första flyget (först evig väntan på rullstolslift till den rullstolsbundne passageraren, sen tankning, sen ett plan brevid som fått tekniska problem och inte kunna rullas iväg och därmed missade vi slottiden etc). Luftgropar i bergochdalbaneformat, inte kompatibelt med mitt känsliga balanssinne. Tjurrusning på ångestflygplatsen i fucking Frankfurt, som slutade i fem svettiga svenskar dumbstruck vid en gate som ändå stängts för evigheter sen.
Ombokning, mer väntetid, guiltgiftshopping.
Vidrovarmt på nästa plan, sen fryskallt när AC'n kom igång.

Dom som säger "ja men du får ju iallafall reeeeesa" är såna som aldrig rest.

Mobiliserar inför nästa resa, men stänger först av, snugglar ner mig bland mina finaste och drömmer om en virkhelg på landet.

Sjuhuhukt ont

Tänk varma svettiga svullna fötter i nya high heels.
Tänk sedan åtta vattenfyllda blåsor.
Tänk slutligen en människa som kvidande får ledas in i skoaffär för att enleveras sina fastsvullnade skodon.
Tänk akut nyförvärv. Flipflop.

Vesuvio

Se Neapel osv

Aaaah. Lång dags färd mot duntäcke och bok.
Bor naturligtvis på Via Carbonara, vad annars.