Ananasar

Så, detta är den tapet jag är besatt av. Guld-ananasar liksom!

Can't stop shop

Denna gång en liten godbit från säg, sextiotalet? Brödrost i gult och krom. Till landet den också.

Grinda Bolognese

Lyxen av att ha en åttondels gräsbetande grannko i frysboxen. Allt från oxfilé till färs.
Två kilo står i detta nu och puttrar till en finfin långkokt Bolognese.

BadenBaden

Har letat i åratal efter min barndoms supersköna BadenBaden-stolar, med fjädring och tjocka dynor som man halvlåg i loja sommardagar.

Igår hittade jag dom. På Blocket såklart. För en spottstyver. Nu snart på en retro-altan nära mig.
Dessa fina:

Jordgubben

När jag var liten hade vi fantastiska tapeter.
Det tyckte jag inte då, och inte sen, men nu.
Frodiga stormönstrade tulpaner i köket, lejongula medaljonger i finrummet, gröna rutor i TV-rummet och midsommarblomstergirlander i mitt rum.
Det var före -84 och den plötsliga totalvita eran. (Sen blev det vita pizza-rappade väggar i köket och vita färg med plastkulor i. Valv hade också. Fult.)

Framvällande av minnen orsakade av denna lilla fining som ingår i Boråstapeters jubileumskollektion:

 

Tamiflu

Sa jag förresten att jag fick svininfluensa-piller i USA?
Fick ju influensa dag 1 och gick till doktorn som skrev ut virusmedicin.
Tamiflu.

Den kostade 125 dollar.
Undersökningen 175.
Makens röntgen 550.

USA är inte ett land man vill bli sjuk i, om man inte är rik och priviligerad.

Näspetare

Nu är jag hemma igen och då faller man ju snabbt in i det här med att störa sig på folks beteende igen. Näspetare.

Alltså, näspetare..?

Vad är det MED vuxna människor som offentligt petar näsan??
Det är så sjukt äckligt!
En del gräver och gräver och rullar och smätter iväg.

Alltså jag får kräkkänslor. Klöks.

Sluta med det genast!
 

Cuhuhuhurling

Alltså.
Vi är en osäker föräldrageneration? Så osäker att vi låter våra barn gå bärsärk och tror att det är helt normalt så det ska vara?
Vi har helt missförstått grejen? Helt feltolkat Jesper Juuls kompetensförklarande av barn? Helt tappat greppet om vad respekt för barn bör vara?

Vi läser "Fem gånger mer kärlek" och tror felaktigt att kärlek är samma sak som att ovillkorligt finnas till instantly för våra barn och inte sätta gränser för oss själva?

Barnens plats i vuxenvärlden.
Hur många sammanhang har man inte varit i där man som vuxen försöker föra en vuxen dialog med andra vuxna medan barnen härjar (ja, härjar?) vilt runt omkring?

Där barns behov ständigt och OMEDELBART ska reageras på och respekteras, på vilket sätt de än förs fram?
Det ropas, skriks "MAMMAAAAAA!" "PAPPAAAAAA!" för minsta lilla och genast ska samtal avbrytas mitt i en mening för att undsätta en unge vars a)TV-spel inte startar eller b)fjärrkontroll inte hittas eller c)syskon är elakt eller d)mikrokorta tålamod är slut.

Och vi pratar inte barn som är tre år gamla och saknar impulskontroll. Vi snackar barn i mina barns ålder - åtta, tioåringar.

Varför? För att vi tror att vi måste? Att det är så det ska vara om en ska vara en modern förälder? Att det är respektfullt mot barnet? NEJ!
Det är INTE att respektera varken sig själv eller sina barn. Hur ska barn nånsin lära sig att respektera varandra, andra vuxna och lärare om dom lär sig att vuxnas samtal och prat är inget att bry sig om?

Och man ser ju hur det ÄR i skolan, på fritidsaktiviteter och andra sammanhang. Barn som skiter i vad vuxna säger och härjar hej vilt.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är fett less.

På barn som avbryter samtal, pratar i munnen, tar för sig och börjar äta innan alla satt sig, ropar högt från ett annat rum, ropar överhuvudtaget (!), hoppar runt och skriker när vuxna försöker prata med varandra. Jag tycker faktiskt inte det är ok. Och nånstans tror jag att barnen håller med. Men dom vet inget annat, för det är ingen som säger till dom. Varken hemma eller i skolan.

(Går det bra för mig då? Sådär to be honest. Mina kids skriker och gapar och hoppar ju också. Jag upplever dock ofta att min toleransnivå verkar vara så bisarrt mycket lägre än andra (föräldrars). Det innebär i sin tur att våra barn ömsom är chockade över allt "liv" hemma hos andra, ömsom tycker att vi är dumma och hårda som inte tillåter barnen att ta över hemma hos oss. Men det här handlar inte om barnen. Utan om mig. Jag lever med barn och det är utmanande nog som det är. Jag behöver få föra vuxensamtal utan att bli avbruten, och jag behöver få läsa min bok ifred.)

Resfeber

Efter chockerna kommer resfebern.

Det killar i min hals. Inte bra. Med tanke på att 2/4 i familjen legat däckade i flunsan hela veckan.

Jag googlar "short transit Zaventem" och får upp resenärsreviews som "räkna med minst tre timmar!" och "galna köer till passkontrollen, tog 1,5h".
Okej, så vi har 60 min förutsatt att planet är i tid då.

Alltså. Nu är jag SVIN-NERVÖS. Har dessutom PMS. Går därför runt som en kombo av äggsjuk höna och superirriterad bitch.

Denna resa ett liv.

Epic fail

När man på lunchen får höra, bara sådär lite apropå, att piloterna på Lufthansa strejkar.

Och att man då, sådär lite nonchalant, surfar in på Aftonbladet och kollar läget. För det kan väl ändå inte...

Och den initiala paniken när vår longhaul-flight visade sig vara inställd. Men fortfarande trygg i att stabila Lufthansa väl fixar det och bokar om oss. Väl?

Skräcken, is-paniken när Expedia meddelade att dom inte kunde göra något annat än att lösa in våra biljetter. "Ni får pengarna tillbaka". OCH VAD SKA VI GÖRA MED DOM NÄR DEN HÄR RESAN VARIT BOKAD OCH PLANERAD SEN ETT HALVÅR OCH SONEN LÄNGTAT SÖNDER SIG EFTER SIN BÄSTIS??

För vi köpte ju superbilliga biljetter eftersom vi var ute i så god tid. Och nu kostar alla nya biljetter fyra gånger så mycket?

Timmar i telefonkö till tyska callcentret på Lufthansa. Tårar, ilska, sorg, frustration. Det kan omöjligt INTE INTE bli av?!?

Koll på nya plåtar, kassa tider, mycket dyrare. Samtal till vännerna i USA som blev förtvivlade dom också. Samtal till försäkringsbolaget och kortbolaget som inte ersätter ett skit pga strejk räknas som force majeur.

Ett sista halmstrå tillbaka till resebyrån. Nu hade dom plötsligt fått tillåtelse att boka om oss, men bara på en lång lång rundresa med fyra stopp. 48 timmar försenade.

Så det är vad vi gör nu. Laddar om för en lång bisarr resa Stockholm-Zürich (övernattning)-Bryssel-Chicago-Denver.

Hoppas nu att detta inledande epic fail förvandlas till en epic success.

Semestermode

Solsken och sanddamm. Vad är det om inte tecken på vår?
När man ryser lite av kall vårluft men vänder ansiktet mot värmen i solen.

På torsdag ska det vara 12 grader och strålande.
På fredag blir det 2 grader och snöblandat regn.

På lördag morgon lyfter vi västerut, flyger Frankfurt - Denver och landar enligt uppgift i ett Colorado som är vårvackert och krispigt. Därifrån till solig skidåkning i Klippiga bergens puder! Sen inrikes till L.A och enligt uppgift ekvatorvarma stränder. Lite beachhäng, lite rollercoasters, lite flärd.

Gud vad härligt!! Och när vi sen kommer hem igen i början/mitten av april så är det förhoppningsvis inga bakslag kvar utan fullständig vår här hemma.

 

Fiesta Mexicana con los mucheros a travajos

Cirka allt

Allt hopp, allt liv i min blåvitbleka lekamen verkar ha ett direkt korrelerat samband med solens instrålning och mängden slaskigt grus på gatorna.

I slutet av hösten tror man att man ska klara det. Ta sig igenom. Det löser sig.
Kan inte vara så farligt. Lite mörker och kyla herregud. Har väl ingen dött av.

Så vips. Är man nere på botten. Som ett skrap ligger man där. Meningslösheten sköljer över en. Ska det vara såhär? Livet? Mörker. Frusenhet i märg och ben. Snuva. Nackspärr. Influensa. Inget ljus i sikte.

Så en dag spricker det upp.

"Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen.
Solen står som ett rakblad på fasaden,
mitt emot mitt öppna fönster
och ingen annan syns till.
Tänk dej, stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner.
För solen lyser utanför
och skuggor målar mönster
och vintern dör."

Och banalt nog är det som att livet återvänder. Det finns hopp om att kunna skratta - och mena det 

- igen.

Får det vara ett litet glas sherry..?

Mitt livs första styrelsemöte.
Invald i den innersta kretsen därtill.
Förmöte före styrelsemötet, stängda dörrar. Trerätters lunch.

OCH ETT LITET GLAS SHERRY.

Ett litet glas sherry alltså.
"Ty så påbjuder historien. Vi har alltid inlett utskottslunchen med ett litet glas sherry."

Det är så fantastiskt alltihop.

Från slott till koja

Skönt lördagsfikahäng med vänner på Hedenlunda Slott. Ännu ett slott i Sörmland, 15 min från oss, med fantastiska salonger och salar. Sen hem till vår lilla sportstugekoja igen.

41

Fölse

Frukost på Broms


Vårväska i presang


Finchoklad från finkollega

Fiesta

När det är svårt att hålla fokus och bita tag i den rapport jag måste bli klar med denna vecka så kan man ju istället gå all in i planeringen av jobbets nästa dammiddag. En latinamerikansk fiesta á la Cramby med mangomojitos, carnitas, pico de gallo och iskall Sol i baljor med krossad is, komplett med Gloria Estefan/Gipsy Kings-spellista, frågesport och pinatas. Nästa fredag, fjorton kollegor, chez moi. Wiii.

Ynklig

Så förutom att nackspärren kommit tillbaka med full kraft i andra skuldran (vad är grejen liksom?) och det känns som att vrida runt en dolk i bröstryggen varje gång jag andas, så började jag må fruktansvärt illa i fredags kväll. Spenderade lördagen i ett lågfrekvent illamåendetöcken kombinerat med ihållande ryggsmärta. Och vaknar idag med migrän på det. Som körsbäret s a s.

Är. Så. Jävla. Trött. På. Att. Ha. Ont.

Och hela familjen påverkas. Inget roligt har gjorts denna helg.

Blä.

PMS

Bara därför.
Bara av den lilla anledningen att det finns så jävla många dumgubbar så är jag pro kvotering. Hur fan kan nån argumentera " inte kön före kompetens" när det är PRECIS så det är idag?
BARA kön, ingen kompetens. Kvotering skulle innebära att vi åtminstone får IN lite kompetens öht.

Gobbar. Gobbarna. Gah.

Knäckt, pyntad, bortrest

Så inledde arla morgonen med mitt första besök hos naprapat ever. Dog lite av chock när han drog upp mig och knäckte till och det sa KNÄCK! i hela ryggen och jag ba OJ?

Nu är jag knäckt och det känns bättre. Och med utlåtandet "du har dålig hållning, är stel, måste börja träna genast och får inte sitta ner och jobba!"

Sen lönesamtal iförd dotterns fina manikyr, lätt yr och illamående efter knäcket och med mascara under ögonen efter att ha tryckts in i en brits.

Nu bortrest. Ligger på en hotellsäng i Bryssel, läser rapporter och väntar på roomservice. Imorgon träffar jag och några europeiska kollegor Lettlands ordförandeskap och Kommissionen.

Tröstfönstershopping

Vill ha.






Foto: www.memelie.com

Bajsmacka

Katastrofhelg. En sån när alla är i ofas. Osams hela tiden. Tjafs och tjat och tröttma.

Så jävla ovärt.

Och så denna förbannade jävla nackspärr.

Smärta

Alltså sympatin med dom som lever med kronisk smärta!

Har nån jävulsk form av nackspärr sen en vecka tillbaka som bara blir värre. Nu värker hela skuldran och jag sover som en kruka. Ingen ställning är smärtfri.

Voltaren hjälper inte.

Jag kan inte fokusera på nånting annat. Är sjukt lättirriterad och vill bara att nån ska ta bort det onda.
Tills dess får hem och liv förfalla. :-(

Jag blev droppen

Människor.
Har en gammal kursare som jag gillade skarpt. Smart snubbe. Reko. Skarp.
Så träffade han en tjej. Resten är historia.

Igår plockade hon bort mig som vän på FB. Något jag borde gjort för länge sen, men min diskussionslystnad gjorde att jag istället bemötte varje knäppt inlägg hon gjorde. Eftersom jag har sjukt svårt för skenheliga, frireligiösa smygrasister? Igår tog jag bladet från munnen totalt efter att hon försvarat övervåldet av den nioåriga pojken i Malmö.

Henne struntar jag i. Lost case från början.
Det som smärtar mig är att snubben gått i samma riktning.

Människor är dumma i huvudet.
Det har jag alltid sagt.

Vinterskav med hopp om en ljusnande framtid?

Nackspärr? Åtminstone nån slags konstig låsning i ryggen. En vecka nu.
Folk säger att jag måste gå till en naprapat.


Fredag. Sitter i dräkt och highheels och känner mig relativt nöjd i övrigt med tillvaron. (Vinter)tröttheten är fortfarande starkt närvarande (vi orkar ingenting hemma just nu, kollar ett avsnitt Breaking Bad och somnar sen).


Funderar på hur jag ska bli snuskigt rik. (Utan att äventyra hälsa eller fritid). Det har jag gjort länge nu, men när man nu befinner sig i medelåldern tränger sig tankarna på. Särskilt när man fått bilen tvångsinlöst och måste köpa en ny. Eller hur jag ska skaffa mig mer semester.


Och så avskyr jag grus. Blött, slaskigt grus på gatorna. Som smätter upp när jag går och hamnar i mina skor och skaver. Som om allt det andra skavet inte var nog.


Hur som helst. Det blir en helg på landet. Spenvarm mjölk och färska ägg. Bastu och brasa.

Bipolärt solpåverkad

Där kom solen!

Tjo hopp och hej nu ska det planeras middagar och drinkar och skoj.
Nu kan man börja andas. Leva.

Djupt mörker- och vintertraumatiserad.
Känns fånigt nästan, att vara så lättmanipulerad av mörker och ljus.

Hur det kan pendla mellan livets meningsfullhet ena dan och lyckokänsla i att promenera i guldskor till jobbet den andra.

Bipolärt solpåverkad?

Att vara fyrtio

Man vet att man är fyrtio när Facebook börjar fyllas med grattis till folk som blivit ny VD, vVD, chefredaktör, vice presidents för valfri superdivision, startat eget OCH blivit sjukt framgångsrika, miljonärer eller skrivit Boken som slagit stort.

Det är ju både roligt och deprimerande.

Den fyrtioårsångesten. Vad har jag lallat runt och gjort alla dessa år när andra strategiskt byggde sin karriär?

Gah. När man var trettio fanns fortfarande möjligheten att bli nåt stort.
Nu? Lära sig acceptera att det bidde en tumme. Och en grytlapp. :-)

Blinda hönor

Det finns ett insta-konto som heter Fria Barn och som ska handla om ett annat slags förhållningssätt till barn. Mycket handlar om långtidsamning, hemskolning eller åtminstone en låååång hemmavaro med barn (tre, fyra år minst). Det vore ju i sig inget problem (var och en får göra som den vill etc) om inte kontot helt dominerats av mammor, och att papporna i diskussionerna är så påtagligt undantagna and excused.

Pratas det dagis (som såklart är dåligt) diskuteras det hur ALLA borde priorotera lång hemmavaro, att alla faktiskt kan prioritera lååång hemmavaro för the sake of the kids (or the mom??) så inser man snabbt, med den kroniska feministskada jag har, att det inte alls handlar om ALLA. Det handlar om mammorna.
Mammorna som bashar andra [mammor] som inte vill vara hemma fyra år, orerar om anknytning och barnens bästa och yadayada. Männen till dessa kvinnor är dock undantagna och förlåtna. "han kan inte" "han vill inte" "han får inte". Och så är det end of story. Mycket fascinerande.

Folk är dumma i huvudet. Det har jag alltid sagt.

Omväxling

Tre dagars skidåkning i Funäsdalen.
Tre helt olika väder.
Ena dan -23 grader och vindstilla.
Andra dan +3 grader och sol.
Tredje dan 18 sekundmeter och snöstorm.